Såhär min första vecka tillbaks i arbetet efter min föräldraledighet präglas vardagen av ömsom skratt och ömsom total förvirring.
Det är en sann glädje att få vara tillbaks och att få vara i ett bolag fyllt av kompetenta, passionerade och snabbfotade kollegor.
Väl på väg hem summerade jag dagens bedrifter samtidigt som jag kastade en och annan blick igenom tågfönstret. Överallt befann sig människor i rörelse, i bil, på cykel eller till fots. Alla på väg någonstans. ”Ekorrhjulet”, ”Livspusslet” eller vad man nu vill kalla det, därute så såg jag stressade människor med en mållös blick. Genast blev min reflektion, hur många av alla dessa stannar upp, andas och prioriterar? Prestationen lyser, ”hem och hämta barnen”, ”skickade jag mailet”, ”sen till fotbollsträningen”, ja, åtagandena är många i vårt livskretslopp. Prestation är dock som bäst när du aktivt väljer den, inte för att du måste.
Jag kom på mig själv där jag satt och stampade med fötter i golvet på tåget. Hur galet otålig jag är, myrorna kryper i hela kroppen och min inre prestationsförmåga slår sig hårda knutar i magen när jag inser att jag måste ta ett steg tillbaks, reflektera och acceptera att jag ännu inte riktigt kan springa lika fort som alla andra. Det är vinnarskallen, prestationsorienteringen, passionen och drivkraften i mig som vill framåt. Just de egenskaper som alltid har tagit mig från punkt A till B.
Hur ofta stannar du upp, reflekterar och kanske till och med vågar njuta av att ditt ”ekorrhjul” snurrar, varv efter varv?”
